Skip to main content

Full text of "Den dolda storheten i Dvärgen"

See other formats


Den dolda storheten i Dvärgen 1 



Den dolda storheten i Dvärgen 
Inger Bierschenk 



Abstract This study concerns The Dwarf (Dvärgen) by Pär Lagerkvist. The author wanted to 
give his tribute to the Renaissance masters by letting the dwarf express his scorn and contempt 
for humanism. Further, Lagerkvist wanted to characterize the greatness and lowness of Man 
through the prince and his innate dwarf. It is generally assumed that the prince character in this 
novel has retrieved properties from Machiavelli's Prince. Thus, the research question is 
whether Lagerkvist, accordingly, through the evil dwarf s admiration for the prince expresses 
his contempt for the MachiavelUan prince model or whether the doubleness that sometimes 
emerges in the dwarf s narrative in fact means the opposite standpoint. By analyzing a 
student' s essay on The Dwarf with PTAA'^ertex and comparing the resuhing holophors with a 
sentence from MachiavelH, used in a previous study, it could be shown that the student without 
knowing it had picked up from Lagerkvisfs tale the dualistic mental structure of MachiaveUi, 
synthesized in the terms of Heresy in the Orientation dimension and Move in the Intention 
dimension. The conclusion is that Lagerkvisfs prince character represents such dualistic 
properties that refer to a utilitarian outlook. 



En strimma av Lagerkvist 

Under det senaste decenniet har forskningen kring Pär Lagerkvist tagit fart efter att ha 
varit tämligen lågmäld en längre tid. Ett par avhandlingar kan nämnas som exempel, en av 
Stefan Klint (2001), som diskuterar evangeliet i Lagerkvists romankonst främst ur ett 
teologiskt perspektiv och en av Karin Fabreus (2002), som anlägger ett litterärt synsätt med 
temat sagan, myten och modernismen hos Lagerkvist. De olika perspektiven presenteras och 
diskuteras av bl a Kåreland (2002), Möller (2002), Olofsson (2002) och Stenborg (2002). 
Dessutom har sonen Bengt Lagerkvist (2001) gett ut en biografisk skildring av författarens 
ungdomsår. Nyligen kom så ytterligare perspektiv på Lagerkvist, nämligen Håkan Möllers 
(2009, 2012) om hur författarskapet föddes och byggdes upp, hur hans verk togs emot inom 
den litterära världen och av samhällsinstitutionerna och om hans medvetna strävan mot 
erkännande. Uppfattningar om detta perspektiv kan läsas hos bl a Bergsten (2012), Olofsson 
(2012) och Westin (2010). 

Pär Lagerkvists författarskap kännetecknas av en vördnad inför livet och människan, 
om än inte en tro på Gud. Denna livshållning uttrycker sig dock oftast i en ton av heligt allvar 
som förstärks genom det medvetet enkla språkliga uttrycket. Gäst hos verkligheten och 
Barabbas är två romaner, som nog länge var obligatorisk läsning i det svenska gymnasiet. 
Dagens skolungdomar, som oftast själva får välja litteratur att fördjupa sig i, har sällan behov 
av Jesusproblematiken i Lagerkvists romaner och knappast heller av hans idylliserande dikter, 
som gärna reproduceras i antologierna. Däremot tycks det som om berättelser om ondska är 
gångbara, i thrillerform, som saga eller realistisk roman. Lagerkvists prosaverk Dvärgen är en 
sådan som ungdomar fascineras av. Det visar sig inte minst av alla elevarbeten som synliggörs 
på nätet. 

Resultatet av litteraturanalyser är beroende av urval av material och den metod som 
tillämpas. Vanligtvis har forskaren en preliminär uppfattning om en viss aspekt av ett 
författarskap, en arbetshypotes, som hon/han sedan testar. I idealfallet bidrar forskaren med 



http://www.sites.google.com/site/aaoaxiom/lagerkvist 
2013-04-30 



2 © Inger Bierschenk 

något nytt. Den här studien faller inte inom normen för en litteraturvetenskaplig eller ens 
litterär analys. Inte heller anlägger den ett sociologiskt perspektiv. Ändå behandlar den en 
författares text med syftet att få syn på något som hittills inte kunnat ses med befintlig 
metodik. Upprinnelsen till studien är en fråga från en elev, som ställdes under en lektion i 
svenska i gymnasieskolan. Renässansen hade då behandlats litterärt och kulturellt och 
Dvärgen hade varit fördjupningstexten. Frågan eleven ställde gällde Lagerkvists tankar om 
Machiavelli mot bakgrund av fursteporträttet i boken. 

Sättet att ta sig an frågan vetenskapligt är lite annorlunda och den textanalysmetod 
som tillämpas kan betraktas som en innovation. En gängse uppfattning om den skönlitterära 
texten är att författaren i något avseende lever i den. Den metod jag kommer att använda 
grundar sig på uppfattningen att vilken text som helst inbegriper på ett absolut nödvändigt sätt 
sin upphovsman och att det är möjligt att få syn på honom på ett formellt objektivt sätt genom 
att fånga in textens intentionskomponent. Textens intention ligger i skriftens framåtvridna 
rörelse och inte alls i någon uttalad avsikt från författaren. Man kan också uttrycka det så att 
skrivaren skriver sig själv in i texten. Ett konkret exempel på sådan s k självreferens är 
Lagerkvists tal till Uppsala studenter 1942, där han säger att hans landskapsskildringar nästan 
alltid blir Småland, även när han inte avser det och utan att han ens är medveten om det 
(Nettervik, 1998). Vad som på så sätt finns förborgat i texten är en mental struktur, som 
skrivaren alltså inte behöver vara medveten om. Genom att struktur (som är osynlig på ytan) 
avspeglar mentalitet kan den vidareföras över text och tid och dessutom vara oberoende av 
vilken individ som producerat den. Det som då materialiserar sig är invarians. 

En vetenskaplig metod ska ju kunna beskriva, förklara och även leda till förutsägelser 
till skillnad från ett konstnärligt arbetssätt, som bygger på överraskning som effekt. Därför är 
det ett nöje att få presentera en studie som inkorporerar både vetenskaplighet och ett 
konstnärligt nyhetsvärde i beskrivningen av resultaten. Förhoppningsvis kommer svaret på 
elevens fråga att synliggöra ytterligare en strimma av Lagerkvist. 

Om dualiteten i Dvärgen 

Under tiden kring sekelskiftet 1900 och ett par årtionden därefter kom forskares och 
filosofers moderna idéer och livsåskådningar att få en särskild betydelse för det intellektuella 
livet, vilket får ses mot bakgrund av det nya sekulariserade samhällets framväxt. Det är känt 
att Lagerkvist, liksom flera andra författare och konstnärer, anslöt sig till såväl sol- och 
ljusdyrkan som de radikala politiska idéer som framfördes av de unga socialisterna. Därtill 
hade utforskandet av människans själsliv fått ett förnyat intresse genom att psykoanalysen 
tycktes tillföra förklaringar som de skönlitterära författarna dittills bara hade kunnat antyda. 
Ur Ingrid Schöiers biografi över Pär Lagerkvist (Schöier, 1987) framgår att han under sina 
första litterära år dock visade sig kallsinnig till psykoanalysens idéer. Men genom att 
riktningen blev negativt mottagen också av nazismen ändrade han sig, bara för att 
demonstrera sin antinazism. Han medverkade i sådana sammanhang där han kunde visa sitt 
förakt för 1930-talets strömningar och "tålde inte människor som var Hitlervänliga" (Schöier, 
1987, s 378). 

Ingrid Schöier sammanfattar hans livsfilosofi på några rader: 

Lagerkvist ser alltid livet "sub specie aetemitatis" - men kan ibland uppträda som en gnom, 
"liten och surögd", inför stjämevalvets överväldigande storhet. Han ställer även storheten och 
litenheten hos människan själv mot varandra. "Vidunderlig, vidunderlig är människan!" 
Kanske har ordets dubbelbetydelse föresvävat honom, (s 203) 

Motsatspar som demokrati - diktatur och våldsmentalitet - humanism behandlar Lagerkvist 
på olika sätt alltifrån den tidiga diktningen till Bödeln (1933). Egentligen speglas här den 
dualism som råder mellan två grundprinciper, som antingen strider mot varandra eller 



Den dolda storheten i Dvärgen 3 

kompletterar varandra, som ont och gott, mörker och ljus. Huvudgestalten i Bödeln är 
storvuxen och primitivt rå, vilket innebär att det råder en samstämmighet mellan utseende och 
de krafter som associeras med det. När Lagerkvist ungefär ett decennium senare ger ut 
Dvärgen (1944) ger han litenheten de primitiva egenskaperna. Där bödelns ondska känns igen 
genom de yttre egenskaperna och det öppna våldet, är dvärgens ondska mer fördold och 
kanske just därför så mycket farligare (Schöier, 1987, s 411). I denna berättelse har uttolkare 
mycket tydligt sett den allegoriska framställningen av det nya våldsrike som smugit sig fram 
under trettiotalet. Förläggaren Tor Bonnier tyckte i ett i övrigt positivt brev "att allegorien 
blivit för påtaglig" (Schöier, 1987, s 413). Redan 1945 anmäls boken i engelsk översättning i 
The Saturday Review av Henry B. Krantz, som avslutar: "And we hope the reader will not 
overlook the symbolic comparison of those times (Renaissance) and ours" (s 74). 

o 

De böcker som Lagerkvist fick mest beröm för, nämligen diktsamlingen Ångest och 
prosaberättelserna Dvärgen och Barabbas tyckte han i efterhand var för självutlämnande. 
Naturligtvis innehåller de mycket av hans åsikter och känslor inför tidsandan och de politiska 
händelserna men de var också dokument över personliga förhållanden. På flera ställen i 
biografin anför Schöier att Lagerkvist var tämligen liten till växten, vilket hade psykologisk 
betydelse för honom, och han var även yngst i syskonskaran. Människor som mötte honom 
för första gången efter att han blivit känd kunde ibland förundras över att han inte var större. 
Hans författarskap andades ju storhet. Konstnären Gösta Adrian-Nilsson lär ha yttrat: 
"Fysiologiskt var han en desillusion" (Schöier, 1987, s 196). Andra, t ex författaren Per 
Hallström, medlem av Svenska Akademien, har sagt att han var en "liten och hygglig man", 
sympatisk och resonabel (Schöier, 1987, s 390). Enligt Olof Lagercrantz, litteraturvetare och 
tidningsman, måste man gripas av vördnad inför honom, eftersom han, "liten och kutryggig", 
ändå som präglad av ande "levandegör det mänskliga inom sig" (Schöier, 1987, s 390-391). 
Under alla år som han kämpade i motvind både privat och mot förläggare och recensenter 
tyckte sig Pär Lagerkvist bära på en mission. "Jag är guds skrivbiträde på jorden" har han sagt 
i sina dagboksanteckningar. (Liten begynnelsebokstav i 'guds' var avsiktlig.) Denna känsla 
kunde ibland utläsas ur hans högburna huvud och ömsom glödande, ömsom milt gåtfulla, 
inåtvända blick. 

I våra dagar kan det tyckas märkligt att man kommenterade en persons utseende 
officiellt, särskilt när det är det intellektuella arbetet som står i framgrunden. Det får nog 
tillskrivas de idéer som rådde under den första halvan av 1900-talet med dess sysslande med 
fysionomisk mätning och värdering av människor. Att vara liten betydde i denna atmosfär att 
vara obetydlig. I trettiotalets Europa hyllades kraften och det blänkande stålet, små och svaga 
var inte framtiden. I det perspektivet blir dvärg-gestalten mångbottnad. Att inta dvärg- 
perspektivet på tillvarons skeenden, att positionera sig i "källarvåningen", betydde både att 
nedvärdera sig, att vara undermänniska, och också att bejaka djuret i människan. Både privata 
brev och korrespondens med förläggare visar att Lagerkvist intog denna våning när han kände 
sig i otakt med världen. Han var också periodvis rädd för sig själv när han upptäckte att han 
tänkte tanken att kunna begå våld mot, ja till och med mörda, sin första hustru. Rädslan för 
dvärgen inom honom gjorde honom extra fascinerad av människans dubbelhet, här tolkad som 
dualitet, där två olika storheter samverkar (förutsätter varandra) för att bilda enheten 
människa. Schöier (1987, s 369) menar att tvillingmotivet ("klyvnaden") sysselsatte 
Lagerkvist i hög grad, särskilt som han blev far till ett tvillingpar. Han lär också ha kallat sig 
själv för en tvillingnatur (född i Tvillingamas stjärntecken, den 23 maj). 

Fysionomin hos verklighetens dvärgar skiljer sig från normalt kortvuxna människor 
genom att ben och armar är oproportionerligt små samtidigt som resten av kroppen har 
normalstorlek. Dessutom är huvudet något större än förväntat. Med denna utgångspunkt har 
dvärgarna haft rollen att visas upp som exotiska, till och med lustiga. Don Sebastian de 
Morra, spansk hovdvärg, avbildades av Velazquez (Prado-museet i Madrid) med en tydlig 

http://www.sites.google.com/site/aaoaxiom/lagerkvist 
2013-04-30 



4 © Inger Bierschenk 

dubbelhet i uttrycket. Han sitter så att benen verkligen betonar hans docklika litenhet 
(perspektivet är rakt framifrån), samtidigt som hans ansikte visar upp en skäggig virilitet. Det 
samlade intrycket av porträttet blir mera sorgligt än underhållande. Men trots det är det inte 
ovanligt att det onormala i dvärgutseendet har ansetts som obehagligt och därför relaterats till 
obehagliga egenskaper, såsom opålitlighet, slughet och ondskefuUhet. Åtminstone gäller det 
sägnens mytomspunna dvärg, gnom, alv, vätte eller tomte. När Lagerkvist skapade 
dvärggestalten har han säkerligen haft denna mytiska gestalt för ögonen. Så blev Bödeln 
transformerad till Dvärgen. 

Dvärgen är till sitt tema en krigsroman, som utspelar sig i ett italienskt renässanshov. 
Lagerkvist var mycket noga med att skapa en så trovärdig tidsfärg som möjligt och tog hjälp 
av personer med historisk och kulturell kännedom före publiceringen. Vi känner igen 
anspelningarna på konstnärliga och litterära verk, bibliska sammanhang och den tidens 
politiska och religiösa strider. Däremot var han inte angelägen om att händelserna skulle vara 
historiskt korrekta. Men de flesta uttolkare är överens om att furstegestalten på ett trovärdigt 
sätt återger en historisk karaktär som Cesare Borgia, som är en av de makthavare som Niccolö 
Machiavelli refererar till i Fursten. Det går också att hitta drag som kan hänföras till Ludovico 
Sforza och Lorenzo di Medici. Renässansens idealfurste var en som på ett för folket gynnsamt 
sätt kunde förena religion, kultur, vetenskap och politik. Att beväpna sig för krig var ibland 
nödvändigt för att kunna freda sig mot maktmissbruk och upprätthålla fred. På så sätt blev de 
två armarna religion och krig förenade i handling för ett gemensamt mål. Borgia var både 
kardinal och krigsherre. Leonardo da Vinci (Maestro Bemardo) var både konstnär och 
militärstrateg. Dualiteten kommer också tydligt fram i furstinnans gestalt. Hon symboliserar 
lidelsen, som sammansätter sig av både liderlighet och lidande. Mer intrikat är skildringen av 
dvärgen som en inneboende del av fursten, dvs fursten och dvärgen representerar två sidor 
av samma person. 

Dagens läsare har visserligen ett ansenligt avstånd till andra världskriget men har ändå 
inte så svårt att förstå anspelningarna på dåtidens skeenden, t ex att fursten bygger upp en 
krigsmaskin och att vetenskapen används i maktens tjänst, som en tidigare studie visar (B. 
Bierschenk & I. Bierschenk, 2003/2013). Det här är uttryckt av en yngre person (A), som har 
en s k analytisk-deskriptiv strategi när det gäller att uppfatta och återge essensen i lästa texter. 
En person i samma ålder (B) men med en syntetisk-reflektiv strategi koncentrerar sig på det 
faktiska händelseförloppet och diskuterar förklaringar till dvärgens ondska och att det är i 
personlig oförmåga och hat som krig föds. Den förstnämnda personen talar om fursten som 
orättfärdig maktmänniska, medan den andra talar om dvärgens onda drivkrafter, som på grund 
av att de är oförlösta gör honom till ett monster (B. Bierschenk & I. Bierschenk, 2003/2013, s 
23). Det betyder dock inte att någon av personerna har förstått dualiteten i gestaltningen. 

Machiavelli och Dvärgen 

Dvärgen är också en idéroman. Biografin omtalar att Lagerkvist velat skildra 
människans storhet i fursten och litenhet i dvärgen, narren (Schöier, 1987, s 412). Självklart 
har uttrycket "människans storhet" med inre kvaliteter att göra. Lagerkvist, som hade hyllat 
den klassiska humanismen på trettiotalet, ville nu hylla renässansmästarna, indirekt genom 
dvärgens hån och förakt för humanismen. Den ende dvärgen inte föraktar är fursten, han 
snarare beundrar hans egenskap att sätta makten före moralen. Om detta berättardrag är 
konsekvent genomfört, skulle denna beundran i sin tur innebära ett indirekt förakt för den 
furstemodell som Machiavelli framförde, åtminstone så som den framträder genom 
dvärgögonen. Men dvärgens beundran är inte odelad. När fursten visar upp sina humana och 
ridderliga sidor under kriget, som att inte vilja släppa fram dvärgen (grymheten) till 
frontlinjen eller att bete sig högsint mot fienden, blir han istället ringaktad av dvärgen. Fursten 
kan också diskutera livsfrågor med Bemardo eller umgås med det enkla folket, även i 



Den dolda storheten i Dvärgen 5 

fiendeland, något som dvärgen förlöjligar eller inte begriper sig på. Det får antas att 
författaren har menat att det finns något i fursten som dvärgögonen inte kan uppfatta, något 
som gör fursten "stor" i en vanlig betraktares ögon. Dvärgen kan ju inte se "stjämevalvets 
överväldigande storhet". 

Det finns numera flera antaganden om Machiavellis syfte med sin furstespegel 
beroende på om man tolkar huvudmotivet religiöst eller politiskt. Följer man en tidig tolkning 
är furstemodellen kättersk medan senare tider hellre tolkar in en pragmatisk grundtanke. Det 
finns ett citat från honom, som inte är taget från Fursten utan från hans stora brevväxling, och 
som ofta anförs som centralt för förståelsen av hans idéer (Machiavelli, 1996). Citatet återges 
här i original: 

"Perché io credo che questo sarebbe il vero modo ad andare in paradiso: imparare la via 
dello inferno per fuggirla" (Niccolö Machiavelli, lettera a Francesco Guicciardini del 17 
maggio 1521). 

Machiavelli säger att han tror det enda sättet att komma till paradiset är att lära känna vägen 
till helvetet för att undvika det. 

Yttrandet har analyserats med både i den italienska originalversionen och i engelsk 
översättning. Här är bara originalet av intresse. En holoforisk beskrivning (B. Bierschenk, 
2012, s 14) har gett två energilandskap, ett som återger textens Orientering och ett som visar 
textens Intention. Metoden bakom beskrivningen förklaras utförligt i rapporten och eftersom 
den finns att läsa on-line, ges inte denna information här. Övrig information till metodens 
teori och praktik finns likaså online (B. Bierschenk, 2011; I. Bierschenk & B. Bierschenk, 
2011, 2013a, b; I. Bierschenk, 2011). 

En holofor är en tredimensionell återgivning av koncentrationerna av energi i en text. 
Den globala attraktorn (final singularity), dvs den punkt som längs den holografiska vägen 
samlar den mesta strukturen i orienteringen, är Heretic medan den i intentionen är Warning. 
Vägen dit, som inbegriper både tillståndet och beroendet mellan attraktorer i en irreversibel 
process, utreds i B. Bierschenk (2012, ssl5-17). Med Heretic i det här sammanhanget menas 
en person som söker kunskap för att kunna kontrollera det som kallas vidskepelse. Warning 
innebär att det är viktigt att gardera sig så att man klarar sin existens. Det är alltså fråga om en 
balansgång, att kunna iaktta både skärningspunkt och förbindelselinje, vilket är uttryck för ett 
dualitets-baserat förhållningssätt till tillvaron. 

/ en ung betraktares öga 

Länken till den machiavelliska bakgrunden i Dvärgen kan finnas i rapporten om de två 
unga läsarna (B. Bierschenk & I. Bierschenk, 2003/2013). Tanken är att person (B), som har 
visat sig känslig för struktur i inlärningssituationer över tid (B. Bierschenk, 2005; I. 
Bierschenk, 2005) ska fungera som förmedlare mellan strukturen i Lagerkvists fiktiva 
skildring av renässansmiljön och den struktur som den verkliga renässansmänniskan har 
åstadkommit. Lagerkvist transformerade renässansens tidsanda till 1940-talets. Kan vi genom 
en ung nutida läsares transformation av den lagerkvistska texten upptäcka en machiavellisk 
dualistisk struktur i Dvärgenl I så fall skulle även Machiavelli inbegripas bland de 
renässansmästare som Lagerkvist hyllade. 

Texten som ska analyseras är den som (B) skrev som 17-årig gymnasiestuderande som 
svar på en provfråga efter läsning av Dvärgen. Den studerande skulle ange vilken idé som är 
den mest centrala och utveckla svaret kortfattat. Såväl fråga som svar finns i B. Bierschenk & 
I. Bierschenk (2003/2013) och upprepas därför inte här. 



http://www.sites.google.com/site/aaoaxiom/lagerkvist 
2013-04-30 



6 © Inger Bierschenk 



Textens essens 



En text är resultatet av en perspektivering. Effekten av en sådan är beroende av hur 
den studerande "känner in" strukturen i den lästa texten och förmedlar den i skrift. Det ska 
påpekas att strukturen, som är osynlig, inte är detsamma som innehållet, som läsaren själv kan 
bilda sig en uppfattning om genom att läsa texten ovan. Den här texten har tillkommit 
spontant och analyseras i sitt oredigerade skick. De många styckena och meningarna som 
verkar lite spretiga samverkar trots allt och bildar en syntes, som uttrycker essensen i texten. 
Den analysmetod som ska användas (PTA/Vertex) kommer åt essensen, som inte har en direkt 
synlig koppling till ytan. Syntesen är resultatet av samverkan mellan en texts Agent- och 
Objektivkomponent, det s k AaO-axiomet. Sedan den förra analysen gjordes har metoden 
utvecklats på några väsentliga punkter (I. Bierschenk & B. Bierschenk, 2004, 2011; B. 
Bierschenk, 2011; I. Bierschenk, 2011). Det gäller framförallt precisionen i den 
strängteoretiska behandlingen av språkets gränssnitt, som anknyter till Greenes (1999) teori 
om supersträngar. 

För att kunna få till stånd en jämförelse mellan essensen i Machiavellis yttrande och 
den som den studerande har producerat presenteras här holoforerna för studentens Intention 
och Orientering i Figur 1 . 

Orienteringen, som bildas utifrån Objektiv-komponenten, beskriver det tematiska 
medan Intentionen, som utgår från Agent-komponenten, betonar textens motiv, som 
reflekterar perspektivet. Först beskrivs Orienteringen och därur extraheras sedan perspektivet. 
Vad som sker genom denna process är en transformation som visar ur vilken synvinkel temat 
har setts. När det inträffar att samma term återfinns i både Orientering och Intention, behöver 
innebörden inte vara exakt densamma, beroende på just synvinkeln, som i sin tur sammansätts 
av andra termers relativa förhållande längs vägen. 

Orienteringen 

Det första vi ser i Orienteringsgrafen i Figur 1 är den tvådelade formen, den ena 
bergssidan är dock högre än den andra. Om vi startar på den högra sidan och klättrar uppåt så 
möter först termen Infiltrering. Den innebär ett medvetet regelbrytande i syfte att få fördelar i 
en konkurrenssituation. Ett sådant beteende inbegriper försök att inta andra domäner i det 
fördolda istället för att öppet utmana. Ett likartat sätt att undvika öppenhet har vi i Intrig. Det 
innebär att undvika att agera enligt den allmänna uppförandekoden. I detta ligger flera ibland 
oordnade handlingar, som tillsammans bildar Taktik. Denna term anger ett antal lågnivå- 
operationer som länkar samman mål och medel, åtminstone kortsiktigt. Kätteri innebär att ta 
avstånd från de religiösa och etiska värden som den katolska kyrkan står för, vilket ses som ett 
allvarligt brott mot dogmerna. Denna term är starkt förknippad med slutpunkten Avfall, som 
associeras med en allmän kritik eller opposition mot rådande policy. 

När vi kommit till den här punkten är det tydligt att vägen samstämmer väl med 
Machiavellis Orientering, vars slutpunkt är Heretic (kättare), understödd av Apostate 
(avfälling) (B. Bierschenk, 2012, s 14). En avfälling är en person som inte bara upplever en 
dramatisk förändring i sin övertygelse men som också kämpar för ett realistiskt liv. 

Djupt i strukturen i grafens vänstra del framträder två närliggande termer. Sett från en 
avfällings synvinkel överensstämmer inte Avlat med kyrkans förväntade etik men mot 
bakgrund av det taktiska handlandet som den högra sidan uttrycker, så är det fråga om att 
sträva efter en klarhet för att överleva. I denna kontext innebär Absolution en önskan om 
lättnad inför det dilemma det innebär att inte ta tydlig ställning mellan det gudomliga och det 
verkliga. 



Den dolda storheten i Dvärgen 1 



Intention 




25 ;^ 

20 >^ 

10 c> 



^^'^^^n/ng 



Orientering 




Figur 1 Holoforisk representation av Intention och Orientering 



http://www.sites.google.com/site/aaoaxiom/lagerkvist 
2013-04-30 



8 © Inger Bierschenk 



I samband med etik och politik pekar attraktorn Ansvar mot en bredare syn på individen och 
de kollektiva plikterna. Renässansen skilde mellan individuell och samhällelig lycka. 
Kohesion, en term som anger sammanhållning och ibland stabilitet, är funktionellt relaterad 
till ansvarstagande. Detta slags samarbete anger högnivå-operationer, till skillnad från det 
taktiska agerandet. 

Intentionen 

Grafen över Intentionen i Figur 1 visar en mera enhetlig konfiguration med en samlad 
brant bergsformation som mest framträdande. Återfödelse av antika ideal och förnyelse av 
kunskap är ofta associerad med renässansens tid. Toppen specificeras genom attraktorn Drag, 
som anger strävan mot avancemang och mera generellt rörelsen framåt, förnyelsen, till 

o 

skillnad frän att stanna kvar i de kyrkliga dogmernas domäner. A andra sidan. Taktik hänför 
sig till en serie steg som begränsar en motståndares alternativ. En strömning försökte dock 
sammanföra vetenskapen och den religiösa praktiken. Men Begränsning implicerar att det 
knappast är möjligt att förena bakåtsträvande eller reträtt respektive förnyelse eller 
framåtskridande på ett öppet sätt, så Intrig behövs för att maskera en doktrins sanna ansikte. 
Denna situation påverkar det politiska agerandet i utilistisk riktning. Kohesion betyder i det 
här sammanhanget ett försök till enande, vilket hör samman med den process som söker 
Konsensus, dvs samförstånd för att finna lösningar. Antingen denna process är politiskt 
orienterad eller etisk-religiöst måste man använda sig av taktiska överväganden. För att kunna 
uppnå framsteg, behöver taktiken understödjas av Förställning. 

I jämförelse med Machiavellis Intention (B. Bierschenk, 2012, s 16) där Warning 
implicerar kännedomen om det vanskliga i att välja idealism framför realism, så framstår 
Drag här som ett val att ta steg framåt längs den utstakade vägen. 

Diskussion och reflektion 

De båda figurerna kännetecknas av en komplementaritet, som har att göra med det 
beroende som råder mellan Agent och Objektiv när de samspelar i produktionen av en text. I 
grafen över orienteringen är det tydligt att det finns en dubbelhet i grupperingen av 
synpunkterna. Den största energin går åt till att producera de relationer som rör effekterna av 
och bakgrunden till ett odogmatiskt leverne. Den lägre energin avser samhällsansvaret som 
trots allt finns. Ur djupet träder det fram en känsla av att det kan vara förödmjukande att 
behöva vara oppositionell, dvs idealist, så därför måste man hysa respekt för både tvivlaren 
och avfällingen. 

Grafen över intentionen visar att perspektivet helt förväntat är sammanhållet. Taktik, 
Intrig och Kohesion är de tre termer som framträder ur båda graferna, om än på olika nivåer i 
strukturen. Termerna uttrycker balansen mellan att gå framåt och att parera hindren, eller om 
man så vill sammansmältningen mellan mål och medel. En intressant strukturell skillnad 
mellan begreppen framkommer i originalets Heretic och Apostate respektive den studerandes 
Kätteri (Heresy) och Avfall (Apostasy). Originaltexten har producerats i renässansens realtid 
och uttrycker ett personligt handlande. Den unga nutidsmänniskan har projicerat en atmosfär, 
en anda. 

Både orienteringen och intentionen i renässanstexten samstämmer med den unga 
läsarens uppfattning om den mest centrala idén i Dvärgen. Det betyder att Lagerkvist har 
framställt essensen i det machiavelliska tänkandet genom att "översätta" det till en berättelse. 
Detta tänkande tycks finnas utan att referens till Fursten behöver göras. Det liv som levdes i 
furstens kretsar i renässansens Italien har skildrats fiktivt så väl att studenten har plockat upp 
den centrala idén i citatet genom berättelsen. Vi kan alltså konstatera att en dubbel 



Den dolda storheten i Dvärgen 9 

transformation har ägt rum. Tidsrymden från Machiavellis brev 1521 till en svensk läsare vid 
2000-talets början är svindlande, och ändå bär språket denna mentalitet, trots det kulturella 
avståndet (I. Bierschenk, 1989, 2011). Resultatet ska förstås så att det existerar en mental 
förutsättning hos den nutida läsaren för att uppfatta essensen i den machiavelliska 
mentaliteten, som i sin tur är inskriven i Lagerkvists text. Däremot tycks läsaren inte vara 
medveten om det, för i så fall hade texten fått en annan och troligen förtätad utformning. 

Finns det då något beundransvärt förborgat i den förmedlade strukturen? För att kunna 
komma fram till ett tillfredsställande svar på frågan om vad som avses med "människans 
storhet" går vi tillbaka till Lagerkvists uppfattning om diktarkallet. Han pendlade mellan 
synen på diktarens uppgift som den utvalde, siaren, som ska förmedla budskapet mellan den 
synliga, materiella verkligheten och den immateriella, fördolda och en "surögd" syn, som 
innebär diktarkallets låghet. Han ville egentligen bort från det exalterade, överdrivna och 
falska i detta kall. Under hela sin gärning kämpade Lagerkvist med känslan av att vara "gäst 
hos verkligheten". Skildringen av människans ondska måste innebära att skildra sig själv och 
sin egen låga person, menade han. Endast så kommer vi åt det som är bestående. I dvärgens 
sätt att framföra sina tankar om livet, kärleken och religionen framträder nästan uteslutande 
ett förakt för hur människorna umgås med de stora frågorna, eller åtminstone ett totalt 
oförstående. Denna stela kyla måste bekämpas. Bättre är det då att hysa ett levande tvivel. 
Mäster Bemardo får vara lite av språkrör för författaren själv. Han diskuterar med fursten om 
livet och skapelsen, och ter sig då hänförd av människans och det mänskliga tänkandets 

o 

storhet. A andra sidan menar han att vi mäktar med sa oändligt lite när allt kommer omkring. 
Vi är skapade för att lockas av rymden och tro att vi tillhör den. Men: "Vad tjänar vingar till, 
när de ändå aldrig verkligen får lyftas. De blir till en börda istället for en befrielse." (Dvärgen, 
s 55). Människans storhet ligger kanske i att acceptera det ofullgångna livet och dubbelheten 
som vi lever med. Det är själva strävan som lyfter oss. 

Ur Lagerkvists personliga anteckningar kan vi läsa (Schöier,1987): 

Anden finns i allt - den behöver vara ädel, stark etc. men har också behov av att vara svag, 
listig, halvgången etc. etc. Den har behov av att leva hela detta märkliga liv i allt: djur, växter, 
ting, materia - men i själva verket ingen dualisml Livet, tingen, naturen är ande - Ej ett 
motsatsförhållande materia-ande. Blott för vår ofullkomliga känsla ter det sig så. Vi märker det 
jordiska, materiella långt starkare, tydligare? Nej, förnimmer det som något /ö> sig och anden 
som något annat, för sig. Men i själva verket ej så? Ej någon dualism, (s 325) 

Här resonerar sig Lagerkvist i själva verket fram till att människans olika sidor är det som är 
helheten. Den dualism han till slut förnekar, dvs sådant som kan betecknas med motsatspar, 
förutsätter enligt min mening symmetri. Istället råder asymmetri mellan egenskaperna, i annat 
fall skulle vi inte kunna beteckna dem som ofullgångna, till exempel. Av denna anledning kan 
man inte tala om hur en människa är, eftersom livet inte är ett vara utan ett blivande. Därför är 
dvärgens egenskaper inte föränderliga. Han stoltserar med att ha bara en sida, nämligen den 
raka och uppenbara. Fursten kallar han falsk och i samband med Don Riccardos begravning: 
"Så snart det gäller att förställa sig är han alltid beundransvärd. Fast det kanske inte är värt så 
stor beundran egentligen. Det är ju i själva verket hans natur att dölja sig" {Dvärgen, s 150). 
Lagerkvist menar att vi lever som i en dimma, vi ser ofta världen med skumma ögon, eller 
speglar oss "i grumliga speglar" {Dvärgen, s 211), men om vi öppnar ögonen och är realister 
kanske den sanna verkligheten träder fram. Det är bättre att ägna sin kraft åt "the bad reality" 
än att hänge sig åt "the good divinity" är en slutsats ur analysen av den machiavelliska 
sentensen (B. Bierschenk, 2012, s 16). Mot bakgrund av resultaten ligger "storheten" hos 
fursten däri att han anpassar sig till den verklighet han lever i. Han låter sin dvärg göra tjänst 
när han anser det nödvändigt men förpassar honom till "källarvåningen" när han inte längre 
behöver honom. Det är väl kärnan i en utilistisk livssyn. 



http://www.sites.google.com/site/aaoaxiom/lagerkvist 
2013-04-30 



10 © Inger Bierschenk 



Referenser 



Bergsten, S. (2012-05-19). Pär Lagerkvists väg till toppen. Recension. Upsala Nya Tidning. 
Bierschenk, B. (2005). The morphogenesis of intention and structural stability of motifs. 

Cognitive Science Research, 96. Copenhagen University & Lund University. (Lund 

University: Open Access) 
Bierschenk, B. (2011). Functional text geometry: The essentials of Perspective Text Analysis. 

Cognitive Science Research, 101. Copenhagen University & Lund University. (Lund 

University: Open Access) 
Bierschenk, B. (2012). Produced consciousness. Shapes of the Machiavellian snake. Cognitive 

Science Research, 105. Copenhagen University & Lund University. (Lund University: 

Open Access) 
Bierschenk, B., & Bierschenk, I. (2003/2013). Individual growth in competence. Cognitive 

Science Research, 87. Copenhagen University & Lund University. (ED 482 284) 

(Lund University: Open Access) 
Bierschenk, I. (1989). Language as carrier of consciousness. Cognitive Science Research, 30. 

Lund University. (ED 312 645) (OL25426262) (Internet Archive: Open Source) 
Bierschenk, I. (2005). The morphogenesis of orientation and structural stability of themes. 

Cognitive Science Research, 95. Copenhagen University & Lund University. 

(OL25426263) (Internet Archive: Open Source) 
Bierschenk, I. (2011). Ett ekologiskt perspektiv på språk och textanalys. Cognitive Science, 

98. Copenhagen University & Lund University. (OL25426264) (Internet Archive: 

Open Source) 
Bierschenk, I., & Bierschenk, B. (2004). Diagnose der Leistungsheterogenität durch die 

Perspektivische Textanalyse: VERTEX. I: W. Bos, Lankes, E.-M., PlaBmeier, N., & 

Schwippert, K. (Eds.), Heterogenität: Eine Herausforderung an die empirische 

Bildungsforschung (ss. 16-28). Munster: Waxmann. 
Bierschenk, I., & Bierschenk, B. (2011). Perspective Text Analysis: Tutorial to Vertex. 

Cognitive Science Research, 100. Copenhagen University & Lund University. (Lund 

University: Open Access) 
Bierschenk, L, & Bierschenk, B. (2013a). Perspektivisk Textanalys (PTA): Handledning till 

Vertex. Cognitive Science Research, 106. Copenhagen University & Lund University. 

(Lund University: Open Access) 
Bierschenk, L, & Bierschenk, B. (2013b). Perspektivisk Textanalys (PTA): Manual till Vertex 

med danskt material. Cognitive Science Research, 107. Copenhagen University & 

Lund University. (Lund University: Open Access) 
Fabreus, K. (2002). Sagan, myten och modernismen i Pär Lagerkvists tidigaste prosa och 

Onda sagor. (Acta Universitatis Stockholmiensis XLV). Stockholm: Almqvist & 

Wiksell International. (Doktorsavhandling) 
Greene, B. (1999). The elegant universe. Superstrings, hidden dimensions, and the quest for 

the ultimate theory. New York: Norton. 
Klint, S. (2001). Romanen och evangeliet. Former för Jesusgestaltning i Pär Lagerkvists 

prosa. Skellefteå: Norma. (Doktorsavhandling) 
Krantz, H. B., (1945, December 1). Evil versus beauty and goodness. The Saturday Review, s 

74. 
Kåreland, L. (2002). Karin Fabraeus, Sagan, myten och modernismen i Pär Lagerkvists tidigaste 

prosa och Onda sagor. Recensioner av doktorsavhandlingar. Samlaren, 123, 310-318. 
Lagerkvist, B. (2001). Vem spelar i natten. Den unge Pär Lagerkvist. Stockholm: Atlantis. 
Lagerkvist, P. (1933). Bödeln. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. 



Den dolda storheten i Dvärgen 11 

Lagerkvist, P. (1944). Dvärgen. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. (Illustrerad av Sven T. 

Kjellberg). (Originalupplaga) 
Machiavelli, N. (1996). Machiavelli and his friends: Their personal correspondence (J. B. 

Atkinson & D. Sices (Eds. and Träns.). Northern Illinois University Press. 
Möller H. (2002). Stefan Klint, Romanen och evangeliet. Former för Jesusgestaltning i Pär 

Lagerkvists prosa. Recensioner av doktorsavhandlingar. Samlaren, 123, 318-322. 
Möller, H. (2009). Pär Lagerkvist. Från författarsaga till Nobelpris (Acta Universitatis 

Upsaliensis, Historia litterarum, 28). Uppsala: Uppsala universitet. 
Möller, H. (2012). Pär Lagerkvist. Ögonblickets diktare och marknaden. Stockholm: Atlantis 
Nettervik, I. (1998). Pär Lagerkvist - En troende ateist. I: I. Nettervik, Lindqvist, K. & 

Evenäs, C. (Red.) Författare i Småland (ss. 99-111). Stockholm: Carlsson. 
Olofsson, T. (2002-08-04). Guds skrivbiträde på jorden. Svenska Dagbladet. 
Olofsson, T. (2012-07-13). Lagerkvist skrev för evigheten - och marknaden. Svenska 

Dagbladet. 
Schöier, I. (1987). Pär Lagerkvist. En biografi. Stockholm: Bonniers. 
Stenborg, E. (2002). Pär Lagerkvist under luppen. Signum, 5. 
Westin, B. (2010). Håkan Möller, Pär Lagerkvist. Från författarsaga till nobelpris. Recension. 

Samlaren, 131, 485-487. 



http://www.sites.google.com/site/aaoaxiom/lagerkvist 
2013-04-30